För första gången, ett inlägg som faktiskt är skrivet på morgonen efter att jag sovit.
Klockan är 07.44 och jag stirrar ut med trött och obeslutsam min över ännu en sådan där morgon som kommer med löften om dagen som dagen aldrig kommer att kunna leva upp till.
Jag är så jävla trött.
Mina ögon tryckts ständigt ihop och jag får små, små black-outer tills jag kommer till mitt förstånd igen. Jag hade glömt av hur det är att vara riktigt trött. Jag hade glömt av hur det var med måsten. Men nu kommer både tröttheten och måsten tillbaka in i mitt liv som nazisterna en gång i tiden flög in i Polen. Och det absolut värsta är att jag egentligen inte har någonting emot det.
Fast det jag skulle ha minst emot skulle så klart vara en robotkropp, så att jag varit jättestark och kunnat krossa väggar med mina nävar av aluminium.
Out.
Jag är så jävla trött.
Mina ögon tryckts ständigt ihop och jag får små, små black-outer tills jag kommer till mitt förstånd igen. Jag hade glömt av hur det är att vara riktigt trött. Jag hade glömt av hur det var med måsten. Men nu kommer både tröttheten och måsten tillbaka in i mitt liv som nazisterna en gång i tiden flög in i Polen. Och det absolut värsta är att jag egentligen inte har någonting emot det.
Fast det jag skulle ha minst emot skulle så klart vara en robotkropp, så att jag varit jättestark och kunnat krossa väggar med mina nävar av aluminium.
Out.
Kommentarer
Trackback
