Whenn

Jag dagdrömmer mig bort till gladare dagar. En minut går förbi, och ett lyckligt leende letar sig upp på mina läppar. Jag tänker på gamla fina minnen och myser ner mig i det förflutna. Inte det tråkiga förflutna som det var då med otroligt mycket dötid, ett gymnasie jag inte ville gå på men ändå gick ut, och långa bussresor som egentligen inte tog mig någonstans; utan de fina minnena som jag har. Jag undrar vilka minnen jag kommer att se tillbaka på och le åt när jag blir äldre. Den vaga misstanke jag har är att det inte kommer vara speciellt mycket från detta år i alla fall. Jag är så trött på mig själv att jag bara vill flytta till ett medelstort afrikanskt land och byta identitet, helt enkelt börja om från början. Nej, vilket skitår jag har haft. Och vilket skitår 2007 var. Och vad roligt 2006 var. Jag längtar efter 2006 som en utsvulten efter mat, men det skeppet har lämnat hamn, och jag kommer antagligen också snart få lämna min hamn, för att söka mig vidare i den eviga jakt efter lycka som man som människa är dömd att jaga tills man dör.
Det finns något melankoliskt vackert i människors jakt på lycka, det finns något väldigt mänskligt och rått i energin inne på ett uteställe runt tre-tiden, då falska leenden bytts ut mot desperata blickar. Då konflikter skapas, och då människor tar sina absolut sämsta (och ibland bästa) beslut.
Jag gillar fulla människor. Fulla människor är människor som människor borde vara, innan civilisationen tryckte ner våra ryggar mot den mörka jordens fertila mörker.