En liten insyn i min tidiga karriär som en romantisk rappare.

[Vers 2 - Överste Knatten] vi tittar fram, där ingen väntade oss, vilka är vi?, vi är knattar förstås. En samling nekare, wannabe-stekare, med pengaproblem, extrema hudseksem, Vi bor i koja och har, kraftig paranoia Lyssnar på kent, så det är lätt hänt, att vi förnekar allt vi någonsin känt, vad jag vill ha i födelsedagspresent? mitt egna självmord på ett reklamevent, gåendes i knatte-stim, spottandes rim, sniffandes lim, får vi er att osäkra, försöka få oss vräkta, för många sena nätter, från våra bostadsrätter, har fått er att ta till denna drastiska metod, men vi returnerar, förvandlar din skalle till familjeklenod, sitter kvar på resterna av ditt lik, skrivandes sinnessjuk musik, som inte har någon rim o reson, men det är så det skall låta, när knattarna tar sig ton.

...Orka göra texten läsbar. Men för er som orkar läsa det, lägg märke till att det inte finns någon rytm i detta. Vilket gör mig arg. Men ändå, I'm fucking awesome! Speciellt när man tänker på att jag skrev den när jag var 16. Någonstans har jag en hel drös av liknande ordlekar.

Nu skall jag spegla mig i min nya bandana. Och sola. Sola mig orange. SOM BRANDON!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0