Aldrig Fucka Upp - Och varför Snabba Cash överhuvudtaget blev så jävla hypad trots att det var en ganska dålig bok.
Följande är en beskrivning av författaren Jens Lapenius nya bok ALDRIG FUCKA UP:
Jens Lapidus debutroman Snabba cash är en av 2000-talets mest omtalade och sålda böcker. Med läsare i alla grupper. En exportsuccé som hittills sålts till 18 länder, däribland England och USA. Den ska bli film. Nu kommer uppföljaren. Det är nya karaktärer, helt nya huvudpersoner. Men det är samma Stockholm, samma undre värld, samma bossar i toppen. Juggebossen Radovan härskar fortfarande. Och nu, i Aldrig fucka upp är det även snutarnas stad, de verkliga snutarnas verkliga stad. Det är initierat, detaljerat och skrämmande. Grymt trovärdigt. Med skoningslöst driv skildrar Jens Lapidus de kriminellas egen logik som ingen annan tidigare gjort. Vi vill ju helst att det ska vara svartvitt, de onda mot de goda, i Aldrig fucka upp är det inte så enkelt. Inspirerad av James Ellroy skapar Jens Lapidus en egen genre, Stockholm Noir. Det Ellroy gjorde med femtiotalets Los Angeles i böcker som Los Angeles konfidentiellt och Den stora tomheten, gör Lapidus med Stockholm idag. Och perspektivet är the bad guys. Totalt.
Detta är den mest upphypade texten jag någonsin läst, och det finns bara en anledning till att det gick så bra för snabba cash, som för övrigt bara var bra de första 100 sidorna, för att sedan vara ok i 100 sidor till, och till slut tappade det totalt i en avgrundsdjup brunn där böcker som Ronnie Sanddahl gjort brukar landa.
Anledningen till att det gick så bra för Snabba Cash?
Den utspelar sig i Stockholm. Enda jävla anledningen.
De är också de enda som gillar denna habila bok.
Eller gillar och gillar, stockholmare älskar fanimej denna bok. Och alla har någon historia om hur de träffat "Lappen". Big jävla deal. Det är häftigare att träffa Ulf Lundell än att träffa "Lappen", som verkar lika torr och tråkig som resten av sina yrkesbröder. Det är till och med häftigare att träffa Matteus Häggqvist.
Att jämföra Lapidus väldigt stabbiga försök till att skriva noir-romaner, med James Ellroy är som att jämföra E.M.D med Beatles, ungefär på den nivån ligger det. Detta är med andra ord århundradets krydd och gör mig mer förbannad än något annat. Allt som är skrivet i fet text är roligt, allt som är skrivet i fet och kursiv text är hysteriskt och ifall det dessutom är underlinat så är det kanske det "out of this world".
Nu skall jag iväg och döda fisk.
Förresten, FU Stockholm.
Jens Lapidus debutroman Snabba cash är en av 2000-talets mest omtalade och sålda böcker. Med läsare i alla grupper. En exportsuccé som hittills sålts till 18 länder, däribland England och USA. Den ska bli film. Nu kommer uppföljaren. Det är nya karaktärer, helt nya huvudpersoner. Men det är samma Stockholm, samma undre värld, samma bossar i toppen. Juggebossen Radovan härskar fortfarande. Och nu, i Aldrig fucka upp är det även snutarnas stad, de verkliga snutarnas verkliga stad. Det är initierat, detaljerat och skrämmande. Grymt trovärdigt. Med skoningslöst driv skildrar Jens Lapidus de kriminellas egen logik som ingen annan tidigare gjort. Vi vill ju helst att det ska vara svartvitt, de onda mot de goda, i Aldrig fucka upp är det inte så enkelt. Inspirerad av James Ellroy skapar Jens Lapidus en egen genre, Stockholm Noir. Det Ellroy gjorde med femtiotalets Los Angeles i böcker som Los Angeles konfidentiellt och Den stora tomheten, gör Lapidus med Stockholm idag. Och perspektivet är the bad guys. Totalt.
Detta är den mest upphypade texten jag någonsin läst, och det finns bara en anledning till att det gick så bra för snabba cash, som för övrigt bara var bra de första 100 sidorna, för att sedan vara ok i 100 sidor till, och till slut tappade det totalt i en avgrundsdjup brunn där böcker som Ronnie Sanddahl gjort brukar landa.
Anledningen till att det gick så bra för Snabba Cash?
Den utspelar sig i Stockholm. Enda jävla anledningen.
De är också de enda som gillar denna habila bok.
Eller gillar och gillar, stockholmare älskar fanimej denna bok. Och alla har någon historia om hur de träffat "Lappen". Big jävla deal. Det är häftigare att träffa Ulf Lundell än att träffa "Lappen", som verkar lika torr och tråkig som resten av sina yrkesbröder. Det är till och med häftigare att träffa Matteus Häggqvist.
Att jämföra Lapidus väldigt stabbiga försök till att skriva noir-romaner, med James Ellroy är som att jämföra E.M.D med Beatles, ungefär på den nivån ligger det. Detta är med andra ord århundradets krydd och gör mig mer förbannad än något annat. Allt som är skrivet i fet text är roligt, allt som är skrivet i fet och kursiv text är hysteriskt och ifall det dessutom är underlinat så är det kanske det "out of this world".
Nu skall jag iväg och döda fisk.
Förresten, FU Stockholm.
Kommentarer
Trackback
