Whenn

Ibland så försäger man sig, något normalt för oss alla. Eller kanske inte jättenormalt men för mig är det normalt.

Jag är ute på havet, med två s.k vänner (anledningen till s.k framstår snart).
Vi fiskar.

Att fiska är avkoppling, du stänger av hjärnan.
Jag tänker på porrfilm.
Tystnaden är total.
Det enda som hörs är vågor.
Och fåglar.
Varför finns det inte porrfilmer där männen har mindre penisar?
Undrar jag.
Då skulle ju alla män må lite bättre.
Det har visserligen intygats av de som får stå ut med närmanden av män - s.k kvinnor, att storleken inte har någon betydelse.
Fast de ljuger och jag vet det.
Eller misstänker det, för det är ju fysiskt omöjligt att få någon njutning, som jag har förstått det, ifall föremålet som förs in i "stalkit-grottan" är som ett förlorat barn på väg till dagis. Liten och rädd.
De kollar för övrigt också på porr, eller en stor del av dem iallafall, har jag listat ut.
För alla män har någon gång gått ur duschen och känt sig advekvata, det är inte bara ni.
Vi lider av ett samhälle som har satt upp monstersnoppen på en, i för sig förståelig, pedistal, och det var detta jag tänkte på ute på havet en söndagskväll.

"Jag har ingen monsterballe" - säger jag trotsigt.
De kollar på mig.
De skrattar.
Jag skäms.
Jag, mannen utan monsterballe.
Jag, mannen som inte är en riktig man.
Det var fanimej sista gången jag fiskade.