Whenn

När ett album är monotont kan det vara det på två olika sätt.
Antagligen är det fruktansvärt tråkigt och alla låtar låter likadant.
Tänk typ Per Gessles Mazarin, eller Son of a Plumber, eller valfritt annat album där Halmstads Popmakare har haft ett finger med i spelet.
Sedan finns det ett bra sätt också.
Ett bra sätt är när allting låter nästan likadant men inte riktigt  likadant.
Ungefär lite som en trappa.
Du börjar med första låten.
Och sedan så spelar du musik som visserligen liknar denna men som det ändå är en viss variation på.
Detta är inte heller alltid bra.
På de flesta album finns det en bra låt.
På de som är snäppet bättre än medelmåttiga två och bra tre.
Sedan stiger så klart kvalitets-stämpeln beroende på antalet bra låtar.
Det finns också ett par album där varje låt är bra.
De är ytterst ovanliga, men det finns ett par stycken.
Kanye Wests College Dropout var ett sådant.
Du kunde spela det från början till slut (så länge man tog bort de irriterande skitsen) utan att höra en dålig ton.
Synd att han tappat sedan dess (förutom sitt egna album så gjorde han minst 30-50 riktigt jävla bra instrumentaler mellan 2003-2005. Sedan gick det sämre).
I vilket fall som helst så kräver ett album som detta att grunden är bra.
Alltså att alla låtar låter helt ok.
Och det gör det.
Med "cuts" (Big up Örnsköldsvik!) som Emergency, I'll be waiting och love you for a day som höjdpunkter så är detta faktiskt ett bra album, men ändå inte riktigt bra.
Fyra skinnade hamstrar av valfritt möjliga.
För jag dömmer inte.