Whenn

Jag kan inte förstå att alla klagar så mycket på Sverige. Sverige är ett jävligt bra land. Får du en spik i foten drar en läkare ut den gratis och hittar du inget jobb så klarar du dig ett tag iallafall. Vi är miljömedvetna, i stort sett fina människor (om än jävligt deppiga, de flesta av oss. Inte jag, men ni - De ledsna svenska tigrarnas massor). Jag kan rösta ifall jag vill, fast det finns förstås inte en politiker i Sverige som är värd att rösta på, och jag har vissa rättigheter (Dock inte att skjuta upp heroin i smurfkostym - jävla polisnazister).

På det stora hela ett ganska fint land. Sugigt väder, visst. Men ifall man skall se det på ett sådant sätt så är det väl bättre än att bo i någon jävla öken eller för den delen i ett jävla semesterparadis. Äckliga turister, nya varje dag. Ligga med tjejer från den svenska landsbygden som antagligen fick könsherpes när de låg med någon som har ett smeknamn mest liknande grutal uppstötning som våra neandertal-vänner (TYRA BANKS ÄR NEANDERTALARE! - DE VAR SVARTA HADE HÖG PANNA OCH STOR NÄSA. TYRA BANKS ÄR NEANDERTALARE). Inte så jävla lockande att bo i ett förbannat semesterhål kanske.

Jag gillar Sverige på de flesta sätt egentligen. Eller inte alls men i stora drag. Förutom att den svenska polisen gör ett sjukt dåligt jobb och att man alltid måste se sig över axeln en lördagskväll. Men det är ett bispår. Det jag avskyr mest med Sverige är att inte ett ego får växa här. Alla är bror med varandra och våra barndrömmar ger vi upp så fort vi tänker på hur mycket jobb det är att komma dit. För att vi inte har något ego. Ifall man aldrig tror att man är absolut bäst på något så kommer man aldrig bli bäst på något. Man kommer kanske bli en lagom framgångsrik säljchef på Siba eller varför inte försörja sig med att dikta ihop historier om italienska fingrar i mörka dalar (Dit bara Nils varit innan - I suppose) men man kommer fan aldrig att bli bäst. Den enda chansen att en svensk någon gång blir bäst är att han faktiskt tror på skiten. Zlatan har ett superego och jag kan lova att den slyngeln var helt säker på att han var bäst i världen när han var 17. Vi saknar det i Sverige. Och jag hatar det. Vad är det för jävla mening med att leva ifall man aldrig får ha ett schysst ego som ligger sig som en varm filt i en kall fjällstuga över dina axlar tröstandes dig om att det är just dig hela centrum snurrar runt?

Utan någon typ av ego-kultur så kommer Sverige alltid vara ett halvhyfsat ställe där drömmar dör till förmån av en AMS-certifierad yrkeskarriär. Var in i helvete är alla jävla galna människor som skall vända upp och ner på skiten?
Kanske sitter det någon tjej ute i en jävla stuga mitt i ingen jävlastans (Söder om Haparanda - Öster om Umeå - Väster om Norge) och är världens bästa jävla författare i hela världen. Men varför skulle hon tro att hon är det? Hon kanske skriver i en dagbok ibland, när hon inte kollar på intetsägande tv-program som visar upp (mest) hur otroligt tråkiga de som vi höjt på en pedistal ovan oss vanliga döda faktiskt är. Hon kommer antagligen slänga sin jävla dagbok, ge upp alla sina barnsliga drömmar och flytta till Stockholm för att bli receptionist på mellanchefsnivå där hon träffar en schysst redovisningskonsult som hon kanske avlar en kult med. Poängen: Vad är det för fel på ego förutom att det hjälper dig göra det du vill göra - Låt fan galningar var galningar - Jag borde sova.

PS. Ligg med mig?