Whenn

Min andedräkt bildar ett moln. Lika mycket ett resultat av gammal sprit som vill ut ur min illaluktande mun till vilket pris som helst som resultatet att luften är kall. Riktigt kall. Det känns som om små istappar börjat växa nere i halsen, tårna har för längesedan givit upp känslen för att koncentrera sig på att gå. Gå. Gå in i ljuset med stängda ögon. Jag går, eller rättare sagt släpar, mig förbi en mamma med barnvagn. Mamman är framåtlutad och inte ett ljud kommer från barnvagnen. Jag går förbi. Jag går fem meter och sedan kommer jag på att det inte kom ett ljud från den jävla barnvagnen. Det får mig att freaka ut, för ifall det är något som är läskigt i denna värld är det tysta bebisar med deras dömmande blickar. Barnvagnen börjar rulla bakom mig. Jag kan bara tänka att nu dör jag, att spökbarnvagnen kommer att ta mitt liv och vagga mig in i evighetens sömn. Barnvagnen börjar rulla snabbare. Jag accepterar döden. Välkomnar den som en gammal bekant, vi nickar åt varandra. Min andedräkt målar ett par snabba flyktiga försök till moln mot den blåa himmeln.
1.2.1.2.1.2
Hör jag bakom mig. Och till vänster. Detta Einstein bland spökan avancerar på min vänstra sida. Jag slänger en blick. Och det är fanimej någon misslyckad kullaviyksmamma som är ute och springer med sin bebis. Detta kommer jag skratta åt tills min andedräkt har målat sitt sista flyktiga moln mot den blåa himmeln.