Whenn

Det svåraste med att skriva någonting som har med riktigt dålig fylla är att man inte kommer ihåg speciellt mycket. Men det är ju ändå värt ett försök.

Så på lördagen ligger jag i fosterställning i ett helt mörklagt rum med tungan utanför munnen flämtandes som om jag vore en hund i en öken. Jävligt tragiskt helt enkelt. Så någonstans i en förort till Göteborg ligger jag alltså i fosterställning i ett par mysbyxor som inte är mina och som dessutom är hård-dragna i midjan så att det verkar som om jag är med i någon misslyckad magi-show och någon dålig jävla magiker försöker såga mig itu, och en tröja som är så söndertvättat att allt som var bra med den numera är dåligt, och mår jävligt dåligt. Som om det inte vore nog så verkar till och med iTunes hata mig och tar bara och spelar de absolut sämsta låtarna jag har (shuffle).
Bland typ 4000 låtar lyckas den spela fyra glada 80-tals hits från någon absolute best of the 80's jag laddade ner till min pappas 50-års fest på 40 minuter. Den lyckas spela fanfanfan från Thåströms rena ångestalbum Skeboksvarnsvägen 209 som är så jävla deppig låt att livet verkar även det ha fått en alldeles för hård tvätt av Johans mamma och någon typ av sinnesjuk Jimi Hendrix-låt som jag aldrig hört förr men som är mer experimentell än instrumentiell och jag mår ännu sämre. Men jag byter inte. Jag mår för fysiskt dåligt för att byta och ärligt talat har jag förtjänat att ligga där och hånas av iTunes som någonslags buddistisk försoning för all dålig karma jag lyckats samla på mig under föregående dag.
Och sedan kommer Håkan Hellströms "ramlar" och här någonstans blir ironin för stor. Håkan, tänker jag, du skall ge fan att kommentera mitt liv.

Det började med Benjamin Button. Ifall du nödvändigtvis skall ta och se en film en Fredag kan jag inte rekommendera att se en av de sorgligaste filmerna jag har sett på länge som är så full med vackra människor att man nästan blir illamående. Överlag försöker jag undvika romantiska filmer överhuvudtaget för att man alltid får en jävligt tom känsla i kroppen efteråt och/eller får lust att skaffa barn och bosätta sig i villa. Båda två livsfarliga på sina sätt.
Men filmen var bra.

Ifall du nödvändigtvis skall se Benjamin Button på en Fredag ta inte och börja dricka efteråt. Inte ifall du har dåliga minnen som ligger lite för nära filmen. Inte när du går in för att dricka bort dessa minnen. Det går aldrig bra. Ibland slutar det med att man kissar från hustak. Ibland slutar det att man somnar två meter från en busshållplats. Men det slutar aldrig bra.

Ifall du nödvändigtvis skall försöka dricka bort dåliga minnen så gör det inte med vin och vodka. Vin och vodka bäddar för minnesluckor som Afrika för folkmord.

Och gå för fan inte ut. Ifall man inte är glad skall man helt enkelt inte gå ut. Mest för att man då kommer spendera resten av kvällen åt att försöka dricka sig till rolighet och det går inte. Du kan dricka dig efterbliven och du kanske tror att det är lycka men det är den dummaste lyckan. Du har redan varit bebis och inte haft några riktiga tankar och efter det borde man aldrig sträva efter att nå samma känsla av idiotisk tomhet.

Men ifall du väljer att göra allt detta ändå, så var beredd på en intressant kväll.
Du kommer inte komma ihåg någonting men det gör ingenting för du har så klart någon med dig som kan komma ihåg allt åt dig. Vilket inte får din Lördag att bli bättre. Förutom att det ger dig nästan övernitisk förmåga att tro att iTunes egentligen är ett straff från gud.

Som en orkan på ett dagis drar jag förbi, och Nef är inte försätt med tillräckligt skydd. Maximal skada gjord där drar jag vidare och ramlar. Som om det vore någon typ av konstig musik-video för den där jävla Håkan Hellström-låten. Jag ramlar gatan fram och ramlar med huvudet före. En hjärnskakning senare, jagad av tändare, så antar jag att jag somnar. Men på något sätt har jag inte gjort nog . På något sätt måste denna slapstick-orgie få sitt naturliga slut så jag passar på att spy lite överallt i ett sovrum som inte är mitt men dock på kläder som är mina.
Efter att ha lyckats med denna självdestruktiva motsvarighet till en 'strike' så antar jag att jag somnar gott. Har man hjärnskakning så brukar man tydligen göra det.

Och sen vaknar jag. Egentligen det första jag kommer ihåg sedan någon timme efter Benjamin Button. Och här någonstans börjar misären som leder till ovanämnda fosterställning.
Och jag ringer Skövde och jag säger förlåt Skövde. Och jag tvättar och pratar sex samtidigt som jag inte ens skulle kunna ha ett samlag på 10 gram kokain och 5 viagra. Och på samma sätt som jag ramlade igenom natten ramlar jag hem.

Och Håkan berättar för mig att han ramlat dåliga gatan fram och var full och dum, ramlandes på allt. Och han föll på en fest någonstans, fast det skulle ju vara dans, dans, dans.
Och jag stänger slutligen av iTunes och somnar. Jag kan ta 80-tals klassiker och dansk-svenska ångestorkestrar men det här ligger lite för nära för att vara ok. Har man ramlat en hel natt så vill man inte höra om någonannans ramlande från ett ironiskt iTunes.